Konsten att uppfostra barn frikopplat från genustänket

Jag står i kön på Ikea. All julhets och mellandagsrea är över och parkeringsplatsen var så gott som tom men lik förbannat tar det en evighet att komma fram till de två öppna kassorna. Bakom mig står en mamma, gissningsvis i tjugofemårsåldern, med två små barn. Först lyssnar jag bara lite halvhjärtat till deras konversation. Den består mest av "spring inte iväg nu, Ville" och "sitt kvar på vagnen nu, Vilma". Barnen är max två och tre år gamla.

Men så har kön sniglat sig fram till en stor korg med gosedjur som vinner barnens uppmärksamhet. De kostar fem kronor styck och mamman säger att de kan få varsitt. Först vänder hon sig till flickan.
- Vill du ha ett sånt här djur, Vilma?
Vilma nickar, tveksamt.
- Vill du ha den här fina rosa flodhästen?
Ingen reaktion från flickan. Mammans hand gräver sig ned i korgen och fiskar upp en rosa flodhäst som hon sträcker till flickan. Jag tänker att det är det fulaste gosedjuret i korgen. De andra djuren är prickiga och färgstarka, gröna, gula, röda och blå. Flodhästen är blekt ljusrosa. Men flickan greppar den och börjar vifta lite med den, om än lite oengagerat. Nu vänder sig mamman till pojken.
- Ville, vill du också ha ett gosedjur? Ska du komma hit och välja ett?
Pojken spatserar fram och börjar gräva runt bland djuren. Han vrider och vänder på ett par olika och när mamman uppmanar honom att välja ETT djur får han uppenbara problem. Han vill ha både det gula lejonet och den blå elefanten, men fastnar så småningom ändå för elefanten och mamman är nöjd. Men nu har flickan hoppat ned från vagnen och slängt sin flodhäst på golvet. Hon vill också känna på de andra djuren i korgen. Hon sträcker sig men når inte riktigt, riktigt upp till kanten. Mamman blir irriterad:
- Men Vilma! Du har ju fått en fin rosa flodhäst. Det räcker väl. Hämta upp den från golvet i stället och sätt dig igen.
Vilma låter handen stryka sakta och längtansfullt utmed korgens plastskiva. Därinne finns alla färgglada möjligheter. Sedan går hon tillbaka till vagnen och sätter sig. Hon kryper in i sin stora täckjacka (gissa vilken färg den har?). Den rosa flodhästen ligger kvar på golvet, men mamman ser till att plocka upp den och lägger den på vagnen.

Jag känner att jag blir arg. Varför fick pojken välja? Varför fick han känna på de olika materialen, jämföra olika färger och fatta ett eget beslut? Varför fick flickan så mycket mer begränsade möjligheter? Varför prackas hon på en fult blekrosa flodhäst när hon uppenbarligen längtar efter något annat?

Jag funderar över om jag kan säga något till mamman utan att göra henne irriterad. Typ något i stil med "ursäkta men jag har just läsat Elvin-Nowak/Thomssons bok Att göra kön och jag tänkte bara på en grej du gjorde nyss..." Helt ödmjukt. Bara så att hon ska förstå vad hon omedvetet bidrar till.

Just då öppnas en ny kassa bredvid och mamman samlar tacksamt ihop sin telningar och går dit. Det är försent. Och det skulle antagligen ändå inte ha fungerat. Säkert har jag själv gjort liknande "misstag" utan att reflektera gentemot mina egna barn. För hur sjutton bryter man sig loss från den struktur som präglar hela vår omvärld och uppfostrar sina barn jämställt, utan ständiga kopplingar till genus? Någon som har några tips? Hör av er!

Läs även andra bloggares åsikter om barn, genus, uppfostran, familj

pingat på intressant