Världsaidsdagen fyller 20 år

Världsaidsdagen fyller 20 år idag och det finns tillräcklig med bromsmediciner mot sjukdomen - men inte till världens fattiga barn.

Jag var i början av min tonår när jag blev bekant med ordet AIDS och när paniken spred sig över hela jordklotet om att det fanns en sjukdom som tog död på alla homosexuella män. Idag vet vi bättre och vi vet att det här är en sjukdom som kan drabba alla oavsett sexualitet, kön, klass och hudfärg. Det här är en sjukdom som inte ser skillnad. Men det gör vi.

Som 14-åring kunde jag aldrig tro att jag en gång i framtiden skulle
komma i nära kontakt med hiv, att jag skulle åka till ett land som är hårt ansatt av epidemin. Men för fem år sedan stod jag och min man i begrepp att adoptera ett barn, en liten tjej från Etiopien och jag åkte dit för att hämta vårt barn. Jag var i Etiopien i tre veckor. Under dessa veckor var jag runt på olika barnhem och då b la på ett barnhem som bara hade barn med hiv/aids. Och där blev jag medveten om att vi ser skillnad, att politiken ser skillnad och att det är skillnad på människa och människa.

De som jobbade på barnhemmet berättade för mig att det inte fanns några mediciner för dessa barn utan de gick och väntade på att dö. De mediciner som man hade i Etiopien gick i första hand till de vuxna. För samhället skulle inte fungera om man lät barnen överleva i första hand och de vuxna i andra. Och mitt sunda förnuft säger mig att det är så man måste göra, att det är rätt. Men det jobbiga är inte att de inte skulle behöva gör så här, det jobbiga är att det är tvugna att göra så här.Länderna i Afrika har inte tillräckligt med mediciner så att alla kan få därför så måste de göra en utrensning. Och i den här utrensingen så spelar synen på barn och kvinnor roll. De står längst ner i hierkarin.

Jag var på barnhemmet i flera timmar och kramade, pratade och kånkade på barnen, en del fortfarade med hopp i ögonen, en del där ögonen var så trötta och igenlimmade av infektioner och snor så att de orkade knappt öppna dem. Små barn som aldrig har gjort något fel eller gjort någon illa för de får aldrig chansen att bli vuxna. Jag gick och spydde bakom ett träd,åkte tillbaka till mitt lilla hus och blundade och önskade att världen såg annorlunda ut. Att även dessa barn skulle få leva som barnen i Bullerbyn och slippa dödsångest när de är två år. Men så ser det inte ut.

Någon sa till mig en gång att enda gången man kan påverka är genom politik och jag har själv alltid velat tro på det, fram tills mitt besök i Etiopien. Det barnhem jag var på bekostades av en engelsk kvinna och även andra barnhem jag var bekostade av föreningar, privatpersoner och företag. Ett typexempel är att Bill Gates och hans fru har med sin fond nästintill utrotat mässlingen i Afrika. Och att det är så tror jag beror på många olika saker, till stor del tror jag att diplomati tar lång tid och när det gäller hiv/aids så kan inte Afrika vänta. Under tiden medans politiker sitter och velar fram och tillbaka och byter pengar med varandra så är det just de privata iniativen som gör så gott de kan i en världsdel där så mycket mer behöver göras. Men dessa iniativ räcker inte. Det behövs mer och vi behöver påverka mer. Vi behöver påverka vårt bistånd och styra pengarna till rätt ändamål och idag har vi en borgerlig regering i Sverige som har sänkt biståndet. Vi kan även påverka de stora läkemedelsjättarna som vägrar skänka mediciner till de länder som inte har råd att köpa in dem.Många stora läkemedelsjättar gör sig en förmögenhet på att sälja dyrt eftersom många länder skulle gå under utan dessa mediciner. Och vi kan även påverka synen på barn och kvinnor och se till att mer hjälp kommer till mödravården i dessa länder. En väl fungeraden mödravård ser till att färre barn föds med hiv.

Som privatperson kan du skänka pengar till läkare utan gränser och veta att de gör en enorm insats för barn över hela världen. Viljan att påverka och hjälpa kan göra så mycket. Nu styrs dessa barns liv av krångliga regler, diplomati, pengar och synen på att Afrika är ett världsdel utan hopp. Och de styrs av synen att barn är mindre värda än vuxa, barn står längst ner i hierarkin i en värld där de inte riktigt räknas.

Bloggat om detta på Arvid Falk


Läs även andra bloggares åsikter om AIDS, HIV, politik, barn, läkare utan gränser, bistånd, mediciner

Pingat på intressant.se