föräldraansvar

Jag har en nära vän, vi kan kalla henne Catrin. Catrin har tre barn i tidiga tonåren, tre barn som hon har tagit hand om på egen hand sen lång tid tillbaka. Livet har gått upp och ner för henne, som för de flesta. Det som skiljer Catrin från andra är att hon ensam, i upp och nedgångar, har fått ta ansvar för barnen. Det har gått bra, för Catrin kan ta vara på sig själv och hon ber inte om hjälp i onödan, hon är typiskt kvinnlig kan man säga. Visst, det har hänt att hon har varit sjukskriven i perioder för utmattning, som är vanligt bland kvinnor i utsatta situationer, men hon har tagit sig i kragen och kommit tillbaka till jobbet. Catrin klarar allt själv för det har hon varit illa tvungen att göra, man måste vara stark när man ensam ansvar för tre barn. Och hon ären superstark stålkvinna till ytan. När barnen var små så läste Catrin på universitetet, hon pendlade en lång väg för att läsa och skötte barn, dagis, läxor och hem så gott det gick, så Catrin har idag en bra utbildning och ett bra jobb. Hon har aldrig varit samhället till last.

Barnen blir större och kommer in i tonåren och med det dyker nya problem upp. Tonårsbarn kostar och de behöver kläder, prylar, fritidsaktiviter som kostar. Catrin jobbar och sliter för att få allt att gå runt. Att ha stora barn är inte billigt, barn vill ha saker och ju äldre de blir ju mer kräver de såklart av sina föräldrar. Idag måste ju var och varannan unge ha datorer för att kunna hänga med i skolan. Det är en stor kostnad bara det. Det ekonomiska lasset har Catrin alltid dragit själv. Hon har aldrig tagit emot ekonomisk hjälp. Under tiden, ju äldre barnen blir, så blir problemen större och jobbigare för alla som har barn i begynnande tonår. Ansvaret blir större, ångesten över att det ska hända barnen någonting när de är ute, alla bråk man går igenom med den begynnande vuxne som börjar ställa krav. Det är tungt för oss alla med barn i den åldern. Det är tungt för man gnags av en oro för den man älskar så mycket, en oro över om de kommer att klara vuxenlivet utan oss och vårt skydd. Men jag delar denna oro med någon och jag tampas inte ensam. Men Catrin och alla de andra ensamma mammorna tampas på egen hand. De är stålkvinnor.

Många ensamma utsatta föräldrar kämpar för sina och sina barns rättigheter. Är du kvinna så får du även stå ut med omgivningens fnysningar om att du nog får skylla dig själv.Och de gånger då många ensamma mammor har klagar så lägger omgivningen skulden på dem eftersom det inte finns en pappa närvarande att belasta med skuld. Men om det blir problem och jobbigt, vilket det kan bli, ska väll även pappan konfronteras eftersom han måste ha en del i det? Eller är det så att samhället är så sjukt konstruerat att vi förväntar oss att många pappor gör så här? att det är normalt? och då rycker vi lite lätt på axlarna och säger - ja men vad hade hon förväntat sig..vi visste att han var så här. Med det som ursäkt så ställer vi inte de krav som skulle behövas.

Mitt inlägg handlar om Catrin men Catrin är flera av mina kvinnliga bekanta och även andra kvinnor som sitter i samma situation, det finns hur många mammor som helst som slåss för sin existens och barnens. Utan någon som helst hjälp. Samhället avskriver sin skuld med att betala ut ett underhållsbidrag, baserat på skattepengar, ett underhållsbidrag som dessutom är alldeles för lågt. Ska det räcka med att du som den föräldern som övergett barnen bara ska kunna betala underhåll och aldrig någonsin behöva ta något annat ansvar? Vari ligger vår skuld? vi som aldrig har ställt kraven? Missförstå mig rätt, jag är för att underhållsbidraget kommer dit det ska trots att pappan inte betalar ur egen ficka. Men var är kraven på pappan? Och när ska kraven ställas på honom?

Det är inte barnen som är problemet, det är synen på mamman och pappan. Idag höjer vi duktiga pappor till skyarna, tar han föräldraledigt så är han en toppenpappa, bloggar om han som barn så är han gulligull och trygg, talar han om barns rättigheter så är han klok och får hålla föredrag.Och får vi tag på en ensamstående pappa som faktiskt går igenom samma saker som en ensamstående mamma, ja då är han helt underbart fantastisk. De vi borde höja till skyarna är dessa ensamstående mammor som kämpar dagligen för sina barn och deras liv, de mammor som slår huvudet i väggen dagligen så fort de står ansikte mot ansikte med överheten som talar om för dem att de nog får skylla sig själva. Och med viktig myndig röst säger - du skulle ha tänkt dig för innan flicka lilla. Vi måste sluta att skuldbelägga mammorna för de val de har gjort. Och sluta lägga skulden på mammorna och barnen för dess existens. Mitt inlägg är en eloge till alla ensamstående föräldrar som kämpar dagarna igenom för att få tillvaron att gå ihop, som oroar sig för sina barn, ekonomin och inte känner sig tillräckliga. Jag beundrar er och till dig Catrin, speciellt, vill jag skriva att du är en av de kvinnor jag beundrar mest i hela världen. Du är fantastisk.

Jag vill tillägga att jag är mycket medveten om att det finns pappor som kämpar för sina rättigheter att få vara pappor på samma basis som mammor. Att bli tagna på allvar, att bli pappa direkt till sitt barn utan att behöva gifta sig, att vårdnadstvister faktiskt oftast är till fördel för kvinnan. Men det finns skäl till att det ser ut så här, eller hur? Det fanns nämligen en tid, inte alltför längesedan, då män inte engarerade sig så mycket i barnen. Och systemet är uppbyggt efter det faktum att kvinnor är de som har tagit störst ansvar när det gäller barnen och hemmet. Om vi vill ändra systemet så måste vi även se till att båda föräldrarna tar sitt ansvar och att vi inte ska hålla pappor bakom ryggen för att vi är rädda för en ultrafeministisk diskussion. Det handlar inte om vem som är bäst förälder, det handlar om att barnen har rätt till båda sina föräldrar och att delat ansvar är det bästa. Innan vi diskuterar vuxnas rättigheter bör vi diskutera deras skyldigheter.

Tillägg;

Ur Barnkonventionen

Artikel 3
Barnets bästa ska alltid komma i första rummet.


Läs även andra bloggares åsikter om barn, familj, underhållsbidrag, pappa, mamma, ensamstående, politik

pingat på intressant